print this page

EN FRÅGA OM STIL, DET YTLIGA KÖNET


Christine Bladh

Kejsarinnans nya kläder

Mot slutet av 1700-talet började ett nytt samhälle att ta form ute i Europa. Det var ett samhälle där nya teknologiska vinningar och nya tankar om människan som individ gick hand i hand. De som stod i centrum för detta samhälle var borgerskapet i de större städerna som fick allt mer ekonomisk makt. Med denna makt i bagaget krävde de även ett större politiskt inflytande än tidigare. Detta kan ses som en av bakgrunderna till den franska revolutionen.

Den gamla överklassens klädsel, den som var den yttre markeringen av vilken samhällsgrupp man tillhörde, passade inte in bland de nya idealen. Om man studerar kvinnornas kläder kan man se hur de vida underkjolarna försvinner, perukerna likaså och hur de stela och tjocka sidentygerna byts ut mot mjukare och tunnare tyger under tidigt 1790-tal. Under andra hälften av 1790-talet kryper midjorna allt högre upp för att till slut försvinna helt och istället blir klänningarna avskurna under bysten. Den här förändringen av klänningarna har sin motsvarighet även när det gäller skor och andra assessorer. Även frisyrerna förändrades. Perukerna blir omoderna och man bar det egna håret kammat i uppsättningar och opudrat. I takt med att midjorna flyttas allt närmare bysten så blir hårsvallet allt mindre och håret vid öronen klipptes kort. Det här var ett mode som var inspirerat av antikens Rom, men många detaljer hade givetvis ingen motsvarighet där.

Utanför Frankrikes gränser var det adelns och kungahusens kvinnor som tidigast anammade det nya. Men hur kunde den samhällsklassen överta ett mode från en uppstickande samhällsklass?


Martin Wottle (FD)

(Inom projektet Mode, makt och marknad i Sverige, Pommern och Ryssland 1600-1830, finansierat av Östersjöstiftelsen vid Södertörns högskola.)

Min del av projektet rör hur marknaden kring, och handeln med, modevaror utvecklades under det sekel som föregick marknadsekonomins genombrott i det svenska riket vid mitten av 1800-talet. De platser som ska undersökas är dels rikscentrum - Stockholm - dels det område som juridiskt var delat mellan svensk och tysk lagstiftning - städerna i svenska Pommern (fram till 1815).

Kläder/modevaror är intressanta att undersöka, eftersom de ligger i skärningspunkten mellan den ekonomiskt så viktiga textilindustrin, distributionen och konsumtionen av nödvändighets-varor och det individuella identitetsskapandet. Runt modet samsades tankar om ekonomi, moral, kön och sociala hierarkier. Kläder hade en laddning som gick vida utöver deras praktiska funktion. Snitt, färg, ursprung, bärarens kön och sociala ställning, allt betydde något, och allt berättar något om den tidens samhälle. Alla behövde kläder, men samtidigt visar ett otal vittnesmål från 1700-talet att modet som fenomen sågs som problematiskt. All konsumtion av sådant som gick utöver det allra nödvändigaste kunde avfärdas som lyx, vilket var en utmaning såväl mot rikets ekonomi som mot moral och sociala hierarkier.

Tack vare närheten till hemindustrin och självhushållet, ingick småskalig produktion och försäljning av vissa modeartiklar i de sysslor som ansågs "passande" för kvinnor som behövde hjälp med sin försörjning. Men samtidigt riskerade alla som var involverade i tillverkning och försäljning i stadssamhället att råka i konflikt med det borgerskap som i princip förfäktade monopol på dessa verksamheter. Kvinnors näringsutövning kunde tolereras till en gräns, för att undvika att de belastade fattigvård eller förföll till prostitution. Men svängrummet för "nipperhandlerskor" (och de s.k. Sellerweiber i de tyska städerna) var ytterst begränsat. Deras verksamhet hämmades inte bara av att den ägde rum på nåder från de manligt dominerade korporationerna, utan även av en dubbel stigmatisering: dels var de kvinnor som, ofta kringvandrande, ägnade sig åt offentlig verksamhet, dels sålde de varor som i sig betraktades som moraliskt tvivelaktiga.

Projektet avser att undersöka hur denna modesektor i stadssamhällets ekonomiska gråzon såg ut och utvecklades, samt vilka slags institutionella konflikter den genererade, sett till lagstiftningen å ena sidan, och städernas borgerskap å den andra.


Tom Olsson

Sensibel och sexualiserad:
Olof Palme i offentligheten

Olof Palme sökte medial uppmärksamhet och ville spela en modern heroisk roll på offentlighetens scen. Ett inslag var de utspel han gjorde om sin väl utvecklade sensibilitet, hans känsla för rättvisa och människovärde. Hans retorik var laddad med ett speciellt patos, ja en nästan religiös känsla. Samtidigt var han angelägen om att visa prov på en litterär sensibilitet.

Som karismatisk hjälte hade Palme en tydlig kropp. Betoningen låg i början på ungdomligheten. Det slarviga och ostyriga i Palmes klädsel samt hans närmast busaktiga retsamhet fick människor att hänföras av pojkens upptåg. Omvänt gav detta Palmes motståndare möjlighet att insinuera att det förelåg något osunt i relationen mellan Palme och hans mentor och föregångare som statsminister, Tage Erlander.

Karismatiska ledare tillskrivs nämligen ofta en sexuell dragningskraft. Det är typiskt att Palme, i likhet med Kennedy, en annan politisk ledare med pojkaktig charm, förknippades med den manliga världens våta dröm, den mest förföriska av alla förföriska kvinnor, filmstjärnan från Hollywood.


Madeleine Hurd

Theaters of Revolution:
Style and Bodies in Representations of Germany's Revolution of 1918

(Note: although this abstract is in English, the discussion will be in Swedish)
My work concerns representations of revolution - in this case of the German revolution of November 1918. For non-participants, this revolution was experienced primarily as something seen, on the streets - mass demonstrations, mutinying soldiers, military vehicles full of civilians with guns, red arm-bands, officers divested of their insignia, red flags flying from battleships and palaces. Non-participants' memoires, letters and diaries give clues as to how this « representational publicness » was experienced, interpreted, categorized, narrated and retold.

At this round-table, I will be discussing the perceptions of and reactions to one aspect of this great revolutionary spectacle: the bodies, gestures, clothing and style of the revolutionaries themselves. Observers were fascinated by the new symbolic array of bodies they now saw on the streets. I am interested in the ways in which non-participants understood, classified and described these bodies. They tended to give similar and minute descriptions of the revolutionaries' odd clothing, bodies, gestures. We are presented with an array of figures, strongly embodied, with divergent and odd clothing, strange symbols and speech, and border-transgressing behavior.

In many cases, the revolutionaries are given status as mythological, historical or religious figures, symbols for something beyond themselves, and yet unreal. Indeed, the close descriptions seem primarily intended to deny these bodies ordinary reality. The tone is similar to that used by theater critics in contemporary newspapers; and there are explicit references to actors, plays, stages, carnivals, even operas and operettas.

I postulate that this indicates the observers' refusal to acknowledge the new order the revolutionaries were attempting to create - a rejection of the revolutionaries' publicly displayed symbolic universe. Where revolutionaries saw a new order, these participants saw only a dislocation and inversion of the old - disorder, carnival. Revolutionary workers, thus, now somehow loosened from their proper place in the old hierarchy, are not seen as statesmen, administrators, or leaders - they are simply scarecrows, inappropriate, laughable in their (minutely described) ill-fitting and dirty clothing, their strange dialect and violent behavior: unreal. The most disturbing, of course, are the mutinying soldiers. Observers return again and again to the way in which revolutionary soldiers, still wearing their old uniforms, now sported red arm-bands, smoked, wore their caps shoved back and their rifles hung upside-down: a laughable, disgusting, and meaningless parody of the old order. Revolutionary soldiers are soldiers out of place - indeed, in their refusal to belong to the "old" order, not even real soldiers any more, but symbols of something unreal. Bodies, clothing, gestures and behavior - style - is thus described in order to devalue the revolution. Its participants are nothing but bad actors, in a failed piece of theater.


Kekke Stadin

Kläderna som kommunikation och retorik

Kläderna är inte enbart ett skydd och en prydnad, de har också en kommunikativ funktion; genom valet av kläder förmedlar vi alltid, vare sig vi vill det eller inte, ett budskap till omgivningen. Genom att vi så gott som alltid bär våra kläder på oss är de det mest synbara uttrycket för våra intentioner och ambitioner. Utan att behöver orda så mycket om det kan vi genom kläderna tala om vilka vi är, eller snarare, vilka vi vill vara. Vi kan även sprida politiska budskap och argument genom vår klädsel.

Med utgångspunkt i synen på kläderna som ett kommunikationsmedel kommer en svensk kung och hans klädsel att diskuteras. Det gäller Karl XI, som i myten kallades "Gråkappan", kungen som förklädd reste runt i landet och dömde till folkets fördel mot de höga herrarna. Att det finns en mytbildning om denne kung är intressant, liksom mytens budskap. Det intressantaste är dock att denna myt kopplats till ett bestämt klädesplagg, en grå kappa. Det associerar till en enkel man klädd i en grov grå vadmalsrock. Hur kan det komma sig att en kung över en stormakt, samtida med Frankrikes hermelinshöljde "kung sol" fått en så simpel beteckning som "Gråkappan"?