print this page

Gymnastik och dans i formandet av kvinnligheter i Norden/Gymnastics and Dance in Forming Feminities in the Nordic Countries

Leena Laine

Kvinnogymnastik - kunskap om kroppen, kvinnor och makt

Utformningen av de moderna kroppsövningarna fick impulser av de moderna vetenskaperna; den reflekterade samhällets utökade kontroll över befolkningens kroppslighet/sexualitet, och utvecklingen av den moderna nationalstaten gav åt processen sin egen prägel. Grunden till en systematiskt ordnad kroppslig uppfostran skapades i slutet av 1700-talet, då den inkluderade såväl förmoderna kroppsövningar, planerat utrymme för dessa, samt (enligt Foucault 1976) även en rationell sexualundervisning. Olika institutioner från den perioden - som J. Basedows "Philantropinum" i Schweiz - blev på 1800-talet en modell för fysisk fostran såväl i skolan som i den frivilliga gymnastik- och idrottsrörelsen. Men i stället av en öppen sexuell diskurs utvecklade man olika kontrollformer i klassrum och i gymnastiksalar; dels var det själva kroppsövningarna som skulle sublimera/rengöra kroppens sexuella behov.

Det mest kända nordiska kroppsövningssystemet är den såkallade svenska, eller Ling- gymnastiken, utvecklad i Sverige i olika faser under 1800-talet. I Lings system låg grunden i den tidsenliga moderna naturvetenskapen, fysiologin och medicinvetenskapen. Även om det var skapat för män, vann systemet acceptans även hos kvinnor i och utanför de nordiska länderna. Ling-gymnastiken kunde också utgöra basen för kvinnornas egenartiga, autonoma kroppskultur (t.ex. i Finland).

I presentationen diskuteras hur utvecklingen av den s.k. kvinnogymnastiken gestaltade sig i olika skeden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, i finska skolor och i den frivilliga (kvinno)gymnastikrörelsen. Vilken roll kunskapen om den kvinnliga kroppen och sexualiteten; kampen om makt mellan könen och mellan olika kvinnogrupper i samhället spelade i formandet av den. Vilka var de kvinnor som fick makten att definiera de "riktiga" kroppsövningsformerna för kvinnor?

Presentationen baserar sig på ett forskningsprojekt om kvinnogymnastikens historia i Finland (Leena Laine & Aino Sarje, Jyväskylä universitet)

Eva-Helen Ulvros, Historiska institutionen, Lunds universitet, Sverige

Dans och kropp. Kvinnligt och manligt i danskulturen.

Min bok "Dansens och tidens virvlar. Om dans och lek i Sveriges historia" (Historiska Media 2004) fokuserar synen på dans i Sverige under flera hundra år, främst från 1600-talet till 1900-talet. Från 1600- till 1800-talen var färdighet i dans nödvändigt om man ville räknas som bildad. Dansmästare undervisade på universiteten och vid militära akademier, och där skolades männen i dans. Kvinnorna tog lektioner privat. Danskulturen var jämlik i den aspekten att både män och kvinnor förväntades behärska samma danser, men skilde sig åt i undervisningssituationen, som var privat för kvinnor men offentlig för män. Att kunna dansa väl ansågs bra både för kroppen, själen och moralen. Här ser vi en märkbar förändring under 1800-talets senare del, när väckelsen häftigt angrep dansen och såg den som djävulens frestelse, och under 1900-talet, när diskussionen om "dansbaneeländet" lyfte upp dansen som omoralisk och som inkörsporten till ett lastbart liv. En förklaring till dessa angrepp kan dels va kultur.

Dansen kan även tolkas ur ett civilisationsperspektiv, och knytas till hovkulturen, där den var ett viktigt element under 1600- och 1700-talen, vilket Norbert Elias lyft fram. Danskulturen har varit påfallande gränsöverskridande. Den "stora" och den "lilla" traditionens, med Peter Burkes ord, dvs. elitkulturens och folkkulturens danstraditioner har befruktat varandra i ett ständigt växelspel. Dansmästarna kan ses som en förmedlare mellan traditionerna. De kunde vara av ofrälse härkomst men ha lärt sig elitens danser, men kunde också till eliten föra vidare folkliga danser. I början av 1800-talet växte att starkt intresse fram för folket, vilket också innefattade deras dansrepertoar, men detta intresse fanns när det gäller danser, även tidigare.Under 1800-talets senare del och framåt feminiserades dansläraryrket, när dansmästarna försvunnit från universiteten och dans i allt högra grad lärdes ut privat. Under de senaste hundrafemtio åren kan man se hur danskulturen feminiserats samt hur den förlorat i status, något som jag tror hänger samman.

Else Trangbæk

Dansk historieforskning om køn, gymnastik og sport.

I oplægget vil der blive givet en oversigt over den køns historiske forskning med fokus på gymnastik og sport og dens relation til kvinde- og kønsforskningen generelt. Nogle af de overordnede spørgsmål , om vil blive forsøgt besvaret i oplægget er følgende: Hvorledes har idrætten bidraget til en forståelse af begreberne kvindelighed og mandlighed? Hvilke dele og kvinde- og kønsforskningen har især været relevant for den idrætshistoriske forskning? Hvorledes kan idrætshistorisk forskning bidrage med nye viden om køn, krop og kultur? Udgangspunkt vil blive taget i min bog: Kvindernes idræt - fra rødder til top, som udkommer august 2005. Bogen beskriver og analyserer kvindeidrættens udvikling over 200 år, og bogens røde tråd er en søgen efter begrundelser for kvinders deltagelse i fysisk aktivitet og idræt, og de betydninger det har haft for kvindelivet. I denne søgen vil der løbende i bogen blive stillet mange spørgsmål, for eksempel: Hvorfor skulle kvinder dyrke idræt? Hvem fandt idræt vigtigt for kvinder? Hvad betød det for kvinderne at dyrke idræt? Hvilke aktiviteter "passede" bedst for kvinder, og hvorfor? Og hvem definerede det "passende"? Hvor går grænserne i dag for, hvad kvinder kan, vil og bør yde i topidræt? Og - hvorfor blev så få af de mange kompetente kvinder idrætsledere? Oplægget til knytte an til den eksisterende forskning og deres bidrag til forståelse af kvindeidrættens udvikling - her med fokus på forståelse af kvindelighed og mandlighed.

Pia Lundquist Wanneberg:
Abstract:
Skolgymnastikens formande av kvinnlighet i Sverige 1919-1962

Från att flickor och pojkar i slutet av 1800-talet i den svenska skolan innehållsmässigt skulle ha en i princip likartad gymnastikundervisning, infördes under början av 1900-talet en särskild form av kvinnogymnastik för flickorna. Fram till puberteten kunde flickor och pojkar bedriva kroppsövningar tillsammans och göra samma saker, men sedan styrdes pojkarna mot övningar som tränade kraft, beslutsamhet och prestation och flickorna mot estetiska övningar som utvecklade smidighet och mjukhet. Från att ha vistats i ett relativt könlöst landskap skärptes vid puberteten gränserna: det var då flickor skulle fostras till kvinnor och pojkar till män.
Det som motiverade särskiljandet var bl.a. synen på den pubertala flickan som kroppsligt svag, en svaghet som utgick från reproduktionen. Flickors könsmässiga utveckling krävde så mycket kraft att de fysiskt inte klarade av pojkarnas styrkeprogression. Även för pojkar ansågs puberteten vara en kritisk tidpunkt då det lätt kunde gå fel. För att undvika detta måste även de få könskodade kroppsövningar som gjorde dem till kraftfulla, uthålliga och starka män. Konsekvensen blev att flickornas och pojkarnas fysiska fostran uppvisade skillnader. Medan det i flickornas gymnastikundervisning gavs stort utrymme till rytmiska rörelser som sång- och danslekar samt övningar som ställde krav på bl.a. smidighet, bestod pojkarnas i motsvarande utsträckning av uthållighets- och styrketränande övningar i form av bl.a. redskapsgymnastik och löpningar.
Särskiljandet minskade dock i takt med ämnets tilltagande fysiologisering: studier visade att pubertetsflickor inte var så svaga som man tidigare hävdat. Men i gymnastikdelen bestod särskiljandet även under 1960-talet. Med hjälp av gymnastik styrdes flickor och pojkar fortfarande åt två olika håll: pojkarna mot det starka och uthålliga och flickorna mot det estetiska. Individualiseringen av skolsystemet innebar ur genussypunkt inte någon genomgripande förändring. I skolans gymnastikundervisning betraktades eleverna fortfarande som kön, inte som individer.

Paper:
Den svenska skolgymnastiken som genuskonstruktör 1919-1962

Kvinnogymnastiken etableras

Under 1860-talet infördes i de svenska skolorna ett gymnastiksystem utarbetat av Hjalmar Ling. Eftersom pojkar och flickor enligt Hjalmar Ling i stort kunde gymnastisera på samma sätt, går det enligt historikern Jens Ljunggren att i gymnastiksammanhang tala om en enkönsmodell, vilket grovt innebär att skillnaderna mellan könen ansågs vara en fråga om grad inte om art. Kvinnan betraktades som en mindre fullbordad version av mannen och skillnaderna var mer kvantitativa än kvalitativa; flickorna kunde i gymnastiken hänga med rätt långt, men de svåraste rörelserna fick de avstå ifrån.1

Denna modell ersattes runt sekelskiftet av en tvåkönsmodell: könen uppfattades nu som kvalitativt olika och biologin utgjorde bestämningsgrunden. Samtidigt förändrades synen på kroppen. Från att ha betraktats som andlig materialiserades den och sågs mer och mer som en maskin. Det nya kroppsbegreppet kom enligt Ljunggren att få konsekvenser för linggymnastiken: skönhetsvärden ersattes av ett kraftbesparingstänkande. Ett resultat av detta var att den estetiska delen av linggymnastiken "bytte kön" och även estetiken som sådan. Tidigare hade den estetiska gymnastiken, i vilken gymnasten med hjälp av kroppen skulle uttrycka känslor och stämningar, varit förbehållen mannen. Men runt sekelskiftet upphörde den att vara manligt kodad och blev istället en kvinnlig angelägenhet. Samtidigt avestetiserades mannen och sökte sig till kraft och prestation, till tävlingsidrotten.2

Konsekvensen blev att en uppdelning av mäns och kvinnors kroppsövningar ägde rum efter sekelskiftet 1900: kvinnor kom att bedriva en särskild kvinnogymnastik medan männen i stor utsträckning övergav linggymnastiken för idrotten. Den person som till stor del låg bakom utformandet av den speciella kvinnogymnastiken var Elli Björkstén. Hennes syn på flickors och kvinnors kroppsövningar bar tydliga spår av tidens biologiserande. Stödd på en av den moderna fysiologins företrädare, Johannes Lindhard, hävdade hon kvinnans fysiska underlägsenhet gentemot mannen. Denna måste tillsammans med hennes ostadigare psyke och ett mindre bestämt rörelsesätt beaktas i den fysiska fostran. Särskilt känsliga var flickor i puberteten. Eftersom det var då de blev kvinnor, kunde de inte bedriva en form av kroppsövningar där kvinnligheten äventyrades.

Vad bestod då denna kvinnlighet av? Ja, som bärande inslag såg Björkstén mjukhet, smidighet och grace, vilket också kvinnogymnastiken skulle genomsyras av. För om den gjorde det, utvecklades en kvinnotyp som på bästa möjliga sätt uppfyllde kvinnors viktigaste uppgift i livet, moderskapet. Det var mot den medborgliga uppgiften kvinnogymnastiken skulle fostra. Skolflickornas presumtiva reproduktiva uppgift skulle med andra ord vara styrande för den form av kroppsövningar de skulle ha.3

Kraft, styrka och bestämdhet var således ingenting som enligt Björkstén hörde hemma i kvinnligheten. För att hålla den råa muskelstyrkan och de ändamålslösa kraftprestationerna borta från kvinnogymnastiken, såg hon estetiska krav som ett medel då dessa utvecklade harmoniska och behärskade muskelrörelser. Därtill var estetiken en tillgång när det gällde kraftbesparing. Om rörelserna utfördes med lätthet, grace och själfullhet blev resultatet automatiskt kraftbesparande. Grundläggande var gracen, en grace som enligt Björkstén emellertid höll på att gå förlorad. Men den kunde återerövras genom målmedveten övning av rörelser vilka, samtidigt som de övade koordination och höjde muskel- och rytmsinnet, även utvecklade det vackra och själfulla.4

Konsekvenser för gymnastikundervisningen

Björksténs uppfattning om vilken form av gymnastik flickor och kvinnor skulle bedriva, delades av andra gymnastikreformatorer. En sådan var Josef Thulin, grundare av Sydsvenska Gymnastikinstitutet vilket 1909 fick statligt tillstånd att utbilda kvinnliga gymnastikdirektörer. När det gällde skolgymnastiken menade Thulin att flickor och pojkar kunde gymnastisera tillsammans fram till ungefär tolvårsåldern, men sedan var det flickorna som krävde en särskild hänsyn då det speciellt kvinnliga skulle utvecklas. Samtidigt påbörjade pojkarna sin utveckling mot män, män som enligt Thulin besatt egenskaperna kraft och energi. När pojken vid ungefär sjutton års ålder blivit yngling, skulle dessa manliga drag förstärkas ytterligare och karaktärsegenskaperna mod och självtillit utvecklas. För att klara av denna uppgift var det viktigt att idrottsgrenar som förenade energi, kraft och hastighet gavs ett större utrymme på schemat samt att ynglingen i gymnastiken fick visa att han var karl. Vilket man enligt Thulin gjorde genom att visa styrka, viljekraft och övervinna svårigheter.

För ynglingens kvinnliga motsvarighet, den unga kvinnan, skulle också svårighetsgraden öka, förutsatt att den inte tog bort den säregna prägel som utmärkte hennes karaktär. Deras stegring handlade med andra ord inte om ökad styrka och uthållighet, utan om att öva upp det Thulin kallar för den nervösa koordinationen så att hon med hjälp av kropp och rörelser kunde uttrycka sin kvinnlighet. En kvinnlighet som bestod av skönhet, smidighet, mjukhet och rytm. Rörelserna skulle återge "vad hennes starkt utpräglade och på känslostämningar rika psyke känner."5

Thulins uppfattning uppvisar klara likheter med Björksténs. Könsskillnaderna blev vid puberteten så stora att flickor och pojkar inte längre kunde gymnastisera tillsammans, eftersom flickorna då krävde ett särskilt omhändertagande så att inte kvinnligheten riskerades, en kvinnlighet vars essens var moderskapet. Nu var det dock inte bara fostran av flickor till kvinnor han uppmärksammade, utan även uppgiften att fostra pojkar till män var något som Thulin tog på djupaste allvar.

Så gjorde även andra gymnastiklärare. Lika fel som det var att tillåta att flickor i puberteten gjorde pojkövningar, lika onaturligt kunde det enligt gymnastikläraren Sven Rosdahl bli om realskolepojkar undervisades av kvinnliga gymnastiklärare. Att tillåta att en stor del av landets manliga ungdom fostrades av kvinnor i den mest betydelsefulla åldern efter puberteten, var enligt honom abnormt. Dessa "kvinnouppfostrade" pubertetsynglingar kom i skolgymnastiken på gymnasiet att tillhöra en speciell kategori pojkar, vilka uppvisade en gymnastisk efterblivenhet samt hade ett uppträdande och en inre hållning som var det allra ledsammaste att se och som var mycket svår att reparera. För otvivelaktigt kunde inte kvinnliga gymnastiklärare behärska ett ur fysisk och psykisk synpunkt för dem främmande övningsförråd. Inte heller kunde de ens ana det arbetstempo, den ansträngning och den grad av disciplin som förekom i pojkgymnastiken:

"Vår kvinnliga kollega med goss- och flickklasser giver av det evigt kvinnliga, då hon danar sina flickor till kvinnor. Men pojkarna, som hon har nästa timme, efter vilket recept danar hon dem? Ha de ej samma rätt att danas efter sin art och för sin uppgift, d.v.s. till män, typiska män? Behövs kanske rent av ej det typiskt manliga mera i samhället och landet?"6

Det fanns således en oro för att det vid puberteten kunde gå överstyr för både pojkar och flickor. För att undvika detta skulle gymnastiken hos flickorna plocka fram det mjuka, smidiga och behagfulla, medan den hos pojkarna skulle ta bort detta till förmån för styrka och uthållighet. Eller som gymnastiklärare Einar Oterdahl uttryckte det 1943, ta bort det mindre karlaktiga hos dem: "En svensk pojke får inte vara rädd."7

Samma uppfattning framträder i skolornas styrdokument. Som en röd tråd genom undersökningsperioden går i dessa särskiljandet av flickor och pojkar när de närmade sig puberteten. Om vi ser på de tidiga styrdokumenten, 1919 års undervisningsplan för folkskolan och 1928 års läroverksstadga, betonas i dem vikten av att skolan i allt arbete skulle ta hänsyn till könens egenart, en egenart som om man ser till den fysiska fostran uppträdde i puberteten. Det är då vi får två kön. För fram till dess kunde pojkar och flickor göra samma saker och också gymnastisera och idrotta tillsammans. Men i realskolans andra och folkskolans femte klass styrdes flickor och pojkar åt olika håll. Med hjälp av rytmiska rörelser och gymnastiska övningar som ställde högre krav på form, smidighet och precision skulle flickorna fostras till mjukhet och behag, medan pojkarna inte endast fick fortsätta med utan också höja nivån på de tidigare gemensamma övningar som utvecklade uthållighet och kraft, bl.a. svårare hopp och löpning.

Ett konkret exempel på hur puberteten blev ett vägskäl är övningar med kampinslag, dvs. ett tävlingsmoment. I realskolans första klass kunde både flickor och pojkar ägna sig åt dessa, men i andra årskursen övergick flickornas kampövningar till lätta kamplekar. Anledningen var att flickor i den s.k. övergångsåldern generellt inte borde ägna sig åt övningar som ställde krav på uthållighet.8 Medan pojkarna efter puberteten fick fortsätta och stärka sina kroppar, skulle flickkroppen hanteras med försiktighet.

Även under 40- och 50-talen skulle den snart könsmogna flick- och pojkkroppen i båda skolformerna enligt Skolöverstyrelsen (SÖ) gå skilda vägar. Visserligen behövde flickor motion, men arbetssättet fick inte vara för ansträngande. "Livliga, lätta och rytmiska rörelser" rekommenderades för flickornas fostran, för vilka smidighet och mjukhet fortfarande utgjorde målet. Pojkkroppen krävde däremot hårdare tag för att uppnå den "mera manligt betonade kraften och precisionen": målet för deras fostran. Eftersom könsmogna flickor och pojkar enligt SÖ utvecklades så olika, hade de inte heller fallenhet för samma övningar. Flickorna ansågs då ha en särskild talang för balans- och gångövningar, men inte för hävrörelser eller för svårare hopp. För detta krävdes så mycket kraft att de per definition blev pojkarnas område.9

Medan pojkarna således efter puberteten fick utveckla de förpubertala övningarna, styrdes flickorna till det mjuka och smidiga. Ju äldre flickorna blev, desto mindre styrka och mer estetik.

Kritiken av kvinnogymnastiken

Kring uppfattningen om den pubertala flickan som svag och ömtålig enades Skolöverstyrelsen, läkare, fysiologer och gymnastiklärare. Dock förekom undantag. Gymnastikreformatorn Elin Falk stod för en uppfattning i vilken eleverna var mer individer än kön. De fysiska olikheter som fanns legitimerade enligt henne inga avgörande skillnader i undervisningen och hon resonerade även i termer av genus. Men det gehör som Falk hade fått av bl.a. SÖ när det gällde hennes revidering av linggymnastiken saknades i denna fråga. Det fanns inget intresse från SÖ:s sida att i detta sammanhang ta individuell hänsyn. Istället skulle den fysiska fostran utveckla två kategorier av medborgare. En som besatt egenskaper som kraft, styrka, uthållighet och en som var mjuk, smidig och behagfull.10

Även vissa gymnastiklärare kritiserade kvinnogymnastiken. Den skarpa uppdelningen av skolgymnastiken, som om det mellan könen fanns art- och inte gradskillnader, var enligt gymnastikläraren Inga Bagger Sjöbäck bekymmersam. Hon menade att den särpräglade kvinnogymnastiken kunde få konsekvenser för elevernas framtid som inte var av godo för flickorna; den ständiga jämförelsen mellan män och kvinnor hade precis inte utfallit till kvinnornas fördel. Mycket vore enligt henne vunnet om man började se eleverna som människor och individer istället för kön. Dock visste hon inte hur detta skulle gå till i gymnastikundervisningen, eftersom individerna där hade smält samman till två könsgrupper, grupper som redan var präglade av den uppfostran de fått. För även före puberteten menade Bagger Sjöbäck att undervisningen var könsspecifik, trots att den var gemensam:

Här bedrivs tyvärr ofta undervisningen på ett sådant sätt, att många pojkar fått grundlagt den överlägsenhetskänsla och många flickor det mindervärdeskomplex, som sedan följer dem genom livet.11

Fysiologiseringens betydelse

Även arbetsfysiologins banbrytare i Sverige Erik Hohwü Christensen, som 1941 tillträdde en professur vid Gymnastiska centralinstitutet (GCI) i Stockholm, uppfattade flickor och kvinnor som ömtåliga och såg moderskapet som deras huvuduppgift. Allt som enligt honom kunde äventyra lyckosamma graviditeter och framfödandet av friska barn var av ondo. Av den anledningen anvisades äldre flickor och kvinnor en försiktigare och mindre ansträngande form av idrott än pojkar. Även gymnastiken skulle enligt honom delas upp efter kön så att skillnaden i rörelsesätt förstärktes. Skolans fysiska fostran skulle enligt Hohwü Christensen tillgodose tre behov: fysiologiska, etiska och estetiska. Dvs. främja en god kondition, vara disciplinerande och ge ett fritt och vackert rörelsesätt. Medan den etiska aspekten inbegrep båda könen, omfattade de två övriga inte flickor och pojkar på samma sätt. Den fysiologiska riktades framförallt till pojkarna, medan den estetiska hade flickorna som målgrupp.12

I Hohwü Christensens inställning till flickor och kvinnor i relation till kroppsövningar finns likheter med de uppfattningar som Björkstén tilltalades av hos Johannes Lindhard: kvinnan som fysiologiskt och anatomiskt underlägsen mannen. Denna hållning modifierades dock betydligt av Hohwü Christensens efterträdare vid GCI, Per-Olof Åstrand, vars grundsyn mer påminner om Falks än om hans fysiologiska företrädares. Även om Åstrand inte förnekade förekomsten av fysiska könsskillnader konstaterade han på grundval av en omfattande studie i början av 1950-talet, att de inte var så stora och så avgörande. Även om pojkar i samband med puberteten drog ifrån när det gällde muskelmassa, och därmed syreupptagningsförmåga, hade flickor i förhållande till muskelmassan samma arbetsförmåga som pojkarna. Dessutom hade flickor de fysiologiska förutsättningar som krävdes för maximal ansträngning. Åstrand punkterade därmed uppfattningen om puberteten som en fysiologiskt riskfylld tid för flickor.13

Som en konsekvens av Åstrands forskningsresultat minskade särskiljandet mellan könen i undervisningen. I alla fall när det gällde idrottsdelen av ämnet där flickorna fick tillträde till mer ansträngande grenar. Däremot bestod denna i gymnastikdelen vilken fortsatte att vara uppdelad enligt principen styrka och uthållighet för pojkar och estetiska övningar för flickor, dock med förbehållet att den estetiska gymnastiken skulle vara konditions- och styrkehöjande.

Genom att eleverna fortfarande skulle separeras vid puberteten och genom gymnastikens könsuppdelade innehåll, styrdes fortfarande den pubertala flickan åt ett håll och pojken åt ett annat. 1962 konstaterade SÖ:s gymnastikkonsulenter att det i flickgymnastiken efter puberteten i samtliga av landets skolformer, gick att urskilja en klar linje mot "en utpräglad estetisk inriktning". På vissa håll hade det till och med gått så långt att impulser från den amerikanska jazztekniken var märkbara. Samtidigt noterades i pojkgymnastiken en lika tydlig utveckling mot konditionsträning. På flera håll hade det enligt konsulenterna förekommit cirkel- och intervallträning. I de skolor som hade ergometercykel hade man även kunnat peka på det goda resultat som träningen gett.14

Nymodigheter hade således upptagits i både flick- och pojkgymnastiken, nymodigheter som dock egentligen bara var en fysiologisering av den tidigare estetiskt inriktade flickgymnastiken och den styrke- och prestationsinriktade pojkgymnastiken. Eleverna betraktades, trots den individualisering av undervisningen som förordades efter andra världskriget, i 1960-talets gymnastikundervisning alltjämt i första hand som kön. Konsekvensen blev att den traditionella genusordningen i skolgymnastiken var överordnad individens möjlighet att få använda hela sin kapacitet: att både få utveckla en stark kropp och ägna sig åt estetisk verksamhet. Istället begränsades eleverna av de föreställningar som var kopplade till dem som kön.

Referenser

Anvisningar för undervisningen i gymnastik med lek och idrott för de högre läroanstalterna. Del 1. Utfärdade av Kungl. Skolöverstyrelsen den 4 maj 1946

Anvisningar för undervisningen i gymnastik med lek och idrott vid folkskolorna. Utfärdade av Kungl. Skolöverstyrelsen den 7 oktober 1947

Björkstén, Elli, Kvinnogymnastik. Första delen, Helsingfors 1918

Kungl. Maj:ts stadga för rikets allmänna läroverk given Stockholms slott den 24 september 1928

Kursplan och metodiska anvisningar för realskolan 1955

Ljunggren, Jens, "Modernitet och kroppsfostran. Linggymnastik och 1800-talets manlighet" i Häften för kritiska studier 2000:3

Lundquist Wanneberg, Pia, Kroppens medborgarfostran. Kropp, klass och genus i skolans fysiska fostran 1919-1962, Stockholm 2004

Lärarinneförbundet

Skolöverstyrelsens arkiv. Undervisningsavdelningen

Tidskrift i gymnastik

Thulin, J.G. , Lärobok i gymnastik. Del 1, Lund 1919

Undervisningsplan för folkskolor av A-formen 1919

Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, s 138f.

Noter

1 Jens Ljunggren, "Modernitet och kroppsfostran. Linggymnastik och 1800-talets manlighet" i Häften för kritiska studier 2000:3, s 26f.
2 Ljunggren, "Modernitet och kroppsuppfostran", s 28ff.
3 Elli Björkstén, Kvinnogymnastik. Första delen (Helsingfors 1918) s 238-248 och Pia Lundquist Wanneberg, Kroppens medborgarfostran. Kropp, klass och genus i skolans fysiska fostran 1919-1962 (Stockholm 2004) s 174-178.
4 Björkstén, Kvinnogymnastik, s 40-45.
5 J.G. Thulin , Lärobok i gymnastik. Del 1 (Lund 1919) s 92ff.
6 Tidskrift i gymnastik (TiG) 1938, s 53-57. Citatet s 55.
7 TiG 1943, s 123.
8 Undervisningsplan för folkskolor av A-formen 1919, s 66 och Kungl. Maj:ts stadga för rikets allmänna läroverk given Stockholms slott den 24 september 1928 , s 32 och 232f.
9 Anvisningar för undervisningen i gymnastik med lek och idrott för de högre läroanstalterna. Del 1. Utfärdade av Kungl. Skolöverstyrelsen den 4 maj 1946, s 17 och 30, Anvisningar för undervisningen i gymnastik med lek och idrott vid folkskolorna. Utfärdade av Kungl. Skolöverstyrelsen den 7 oktober 1947, s 8, 17 och 22f, Kursplan och metodiska anvisningar för realskolan 1955, s 151 och 154 samt Undervisningsplan för rikets folkskolor 1955, s 138f.
10 Lundquist Wanneberg, s 183.
11 Lärarinneförbundet, nr 1 1937, s 9.
12 Lundquist Wanneberg, s 196ff.
13 Lundquist Wanneberg, s 198f.
14 Riksarkivet. Skolöverstyrelsens arkiv. Undervisningsavdelningen. A1 vol 53.